Det är ett rent helvete med kroniskt sjuka djur! Man tittar på dem ena dagen och de är pigga och glada. Nästa dag är de hängiga eller risiga i pälsen. Ellies päls glänste nästan alltid. Få katter (med undantag och hennes bror o mamma) hade den otroliga pälsen. Det var just skimret i hennes päls som gjorde det så svårt att ta beslutet. Funderingarna om att ”Ska jag ändå testa ännu en antibiotikakur på henne?” Men jag har gett henne antibiotika innan och det hjälper ett tag, sen kommer det tillbaka. Den antibiotika som hjälpt bäst tålde hon inte. Jag hade gett henne några veckor eller kanske en månad. Mer hade det inte blivit. Vis av erfarenhet med siamesen Smilla med likvärdig sjukdom. Så jag valde detta och hur svårt det än var så känner jag att jag gjorde det rätta valet. Ellie hade astma, en inflammerad sköldkörtel (som jag inte kunde behandla), inflammerad urinblåsa, sen det som gjorde att jag tog beslutet, en kraftig bihåleinflammation som gjorde att det rann stora varklumpar/snor ur hennes näsa. Detta rann även ner i munnen vilket fick henne att rossla och de sista dagarna har hon trots antiinflammatorisk (som hon ätit i åratal) fått en begynnande öroninflammation, vilken gav henne smärta. Så jag kände att nu får det vara nog! Denna lilla katt som redan från dagen hon föddes valde mig! Hon var totalt fel färg och teckning, men hon charmade sig in i mitt hjärta och stannade där i över 13 år. Nu är det bara Elliot kvar från min uppfödning här hemma och även han multisjuk, så vet inte hur länge han hänger med. Det kommer bli tomt utan charmiga och extremt snälla Ellie som alltid var katten som mötte besökare med ett glatt humör och spinnande.
Hej alla, Daisy här! En del av har sett mig på Facebook, där jag visar hur man på bästa sätt uppfostrar sin ägare. Det är ett hårt jobb då matte har haft Collie innan och enligt matte gjorde de oftast vad hon sa till dem. Matte menar att jag inte gör det utan ”käftar emot”, men det är ju bara dumheter! Jag bara lär matte hur hon ska uppföra sig!
I alla fall så var jag och matte på nåt som kallas MH. Det ska vara ungefär samma som BPH, som jag också gjort, men lite tuffare. Detta för det är gjort för Brukshundar. Men jag är ju också en brukshund, eller hur! Kan ju allt som en brukshund ska kunna! Valla, spåra, nosa, kampa och utöver det hålla koll på och vakta familjen.
Vi var där tidigt på morgonen, lite jobbigt då jag gärna tar sovmorgon.
Detta prov ska visa min personlighet och matte får inte skälla på mig, vilket är superbra!
Här nedan ska jag berätta lite vad vi gjorde och kanske någon mer vätte är sugen på att prova!
Vi började med att hälsa på massa folk genom att gå runt dem. Det var helt ok att hoppa på dem och nosa. Så det gjorde jag lite, speciellt på de jag kände. Men det var mycket andra dofter som lockade också. Sen gick vi fram till en person som stod och väntade på oss, det var intressant så jag var tvungen att släpa matte dit, då hon går så otroligt sakta! Matte stannade och pratade så jag hälsade vänligt. Sen tog personen mig i kopplet och gick iväg! Det var dock ok, då jag kunde kolla omgivningarna lite bättre, så jag hängde med. Kollade bara lite bakåt så matte stod där jag ställt henne, det gjorde hon. Sen är vi kom tillbaka så klämde Tävlingsledaren, som det visst heter, lite på mig och tittade på mina tänder. Även det var ok.
Sen tar hon fram en leksak! Toppen tyckte jag och de kastade den mellan sig och kastade sen iväg den och det var då det roliga började! För plötsligt var jag LÖS! Plus att jag hade en superrolig leksak! Matte försökte få mig att lyssna. Men varför? Jag hade ju superkul och sprang och kollade allt! Då tog de fram en likadan leksak och den ville jag ju också ha, så de lurade mig och jag blev kopplad! Men sen gjorde de om samma sak igen! Superkul!! Fast denna gång blev jag lite tröttare och de fångade mig snabbare…
Sen tog tävlingsledaren fram leksaken igen och vi skulle leka och kampa. Även det Superkul! Jag kastade mig fram och bet tag i leksaken som värsta kamphunden! Skakade och slet, men fick inte loss den. Efter ett tag fångade matte in mig.
Sen kom något som också var kul. Vi gick på en gräsplätt och plötsligt dyker det upp nåt grått som rör sig. Jag kastar mig fram och springer fort. Fångar det gråa, men det var ingen katt, så jag släppte den. Matte ropade på mig men jag kollade området igen och matte efter (hon är ganska jobbig min matte), men till sist var den en annan som stod i min väg och jag blev fångad igen! Den där gråa saken fick jag jaga ännu en gång. Lika superkul den! Även efter denna blev jag infångad… Tråkmånsar!
Sen var det någon jättetråkigt! Vi skulle stå stilla i TRE minuter! Tänk er vilken pina! Matte stod stilla, medan jag kollade läget. Till sist tröttnade jag och skällde ut matte! Men det hjälpte inte… Efteråt sa en som kallas Beskrivare, till matte, att hon nog behöver minska på RedBull till mig. Undrar vad han menade med det?? Matte mumlade nåt om Duracellkanin…
Efter detta var det saker som hände igen. Vi stod på en gräsmatta och plötsligt började en människa hoppa och prata en bit bort. Jag hade inte riktigt tid att bry mig om henne, var fortfarande lite sur på att ”publiken” hade gått iväg utan min tillåtelse och kollade in dem också. Så de stod stilla. Sen släppte matte mig igen och jag tog några varv runt området igen. Människan en bit bort fortsatte stå och ropa och vifta med en leksak, så till sist förbarmade jag mig över henne och sprang dit och lekte lite med henne. Men det var ganska tråkigt, så jag lade mig och vilade och tittade på henne när hon hoppade runt. Sen slutade hon och matte fick ännu en gång hjälp med att fånga mig. Klara inte matte nåt själv!?
Sen började det hända en del otäcka saker i skogen… Först gick jag och matte längst en väg, plötsligt flyger det upp något äckligt framför mig. Jag blir så chockad så jag rusar iväg, men matte står kvar. Ibland är matte ganska modig. Efter en stund går matte fram till den konstiga gubben och sätter sig ner och pratar med mig och gubben. Jag står en bit bort och tuggar gräs, men till sist känner jag att jag ändå bör gå fram och kolla. Vet inte varför jag blev rädd, det var ju bara en overall! Jag fick gå förbi den några gånger sen, men då var den stilla.
Sen fortsatte jag och matte vår promenad och plötsligt skramlar det till i skogen! Blir ju lite skraj för det också. Men när matte står och tittar där ljudet kommer ifrån, går jag och kollar också. Det var ju bara ett grönt rör. Vi går förbi detta några gånger också. Varför vet jag inte…
Sen händer något konstigt! Jag och matte står på ännu en äng och plötsligt kommer det fram konstiga gubbar. De måste ha gömt sig bakom några buskar! De går närmare och närmare, så till sist känner jag att jag måste ställa mig framför matte och kolla vad det är för typer. De kommer nära och jag skäller på dem för att de ska stanna, men det gör de inte! Till sist är de jättenära! De vänder sig om och matte släpper mig. Vågar mig inte fram, förrän matte står framför en av gubbarna och pratar. Sen tar matte av den ena gubben sin mössa. Det var ju bara en människa!! Så jag hälsar på henne och så går vi vidare och hälsar på den andra också. Man undrar ju varför de gick omkring i skogen med så konstiga kläder!
Nu är vi nästan klara, men lite är kvar. Först leker vi som precis i början när matte och tävlingsledaren kastar en leksak mellan sig. Superkul igen! Matte får tag i leksaken och så busar vi och kampar ihop! Plötsligt säger det PANG! Jag släpper leksaken, för det gör lite ont i mina öron. Men sen leker jag och matte vidare. Sen säger det PANG igen! Är inte riktigt glad för detta, men skakar av mig det. Två PANG till ljuder och sen är vi klara!
Jag fick massor av beröm av matte och hon var nöjd med min insats. Det var mycket som var konstigt och ibland även otäckt i skogen. Men jag släppte det jobbiga och gick vidare. Kan säga att jag sov väldigt gott när jag kom hem! Hoppas att ni fick lära er lite av min lilla berättelse.
Nuspussar från Daisy
Ps: Vill ni se mina poäng så kan ni gå in på SKK avelsdata.
Nu sover lilla vackra Skatan.
Efter juvertumörer, kraftig ryggsmärta som fick henne att behöva resten av livet på smärtstillande och en jobbig hosta pga astma. Så tog jag valet att låta henne sova. Tumören var på väg att spricka och det var inget jag ville utsätta henne för…
Så sov gott lilla älskade Skatan. Kommer sakna din charmiga personlighet, din otroliga intelligens och svansen som levde sitt egna liv.
2006-11-27 – 2020-07-28
Igår den 4/4-19 flyttade lilla Daisy hem till mig. Hon är en liten Västgötaspets som jag köpt ihop med Sylvia på Jussikias kennel. Om allt går som planerat kommer hon få en kull där om några år.
Efter 26 år med Korthårig Collie, så kände jag att det var dags att byta ras. Efter mycket funderade i kombination med sorg efter Nelson, så blev det en liten Västgöte!
Redan nu knappt ett dygn senare, så ser jag att jag har nåt att arbeta med!
Viljestark till tusen är denna lilla dam! Även en stark självständighet, inte speciellt rädd för nåt som det verkar nu, men får väl se när hon kommer i spökåldern.
Hon har redan nu en tendens att vilja behålla saker hon fått tag i, så det blir en del sådan träning. Måste bara hitta godiset som hon anser är så gott att hon begär mer.
Det ska bli spännande att följa denna damens uppväxt!
Nu sover min fina Nelson. Jag hade hoppats få behålla honom längre än 10,5 år, men tyvärr blir det inte alltid som man vill!
Han har aldrig varit en lätt hund och lite av ett måndagsexemplar, men jag har älskat denna hunden otroligt mycket och han har lärt mig massor!!
Det kommer bli väldigt tomt här nu, första gången på 26 år som jag är utan hund! Jag får se hur länge jag klarar av det utan för stor saknad.
Sov Gott Nelson!
Kommer aldrig glömma dig!
Han somnade in idag 20190222
Nu finns inte fina Bonnie mer. Efter en midsommarafton med promenad och god mat. Blev Bonnie akut dålig nu i kväll. Hon som normalt aldrig spyr började kaskadspy upp mat och drack sedan massor av vatten som hon även det spydde upp. Så tog jag beslutet att det var dags.
Vilken av hennes underliggande sjukdomar som orsakade detta vet jag inte, med någon var det.
På kliniken märktes det ännu tydligare att hon var dålig, hon pep inte en enda gång mot övriga hundar. Viftade bara lite på svansen och lade sig sen jämte mig. Inte Bonnies normala sätt.
Hon fick somna in i min famn och jag hoppas att hon slapp för mycket smärta.
Bonnie är en av de mest charmiga och intelligentare hundar jag träffat och jag hoppas att jag någon gång ska få chansen att bli ägd av en Heeler igen…
Nu sover Vavva (Kalindas Atletiska Alva).
Hon levde ett friskt liv fram till för några månader sedan då vi märkte att hon hade smärtor och började kissa inne.
Det visade sig att hon hade en kraftig förändring på ryggraden och säkert mycket värk. Vi valde att låta henne slippa lidandet!
Då även hennes mamma Smilla hade liknande rygg/nervskada så funderar man ju på om det är ärftligt…
Då Vavva var den första att föda i min uppfödning, kändes det rätt att vara den som fick vara med henne både när hon föddes och när hon dog!
Nu lider hon inte längre och den sista av min älskade Smillas barn är borta…
Sov Gott lilla Vavva och hälsa till din bror och mamma vid Regnbågsbron.
Hon blev lite över 12 år.
Då One.com tyckte att de skulle höja priset på domänen jag hade och öka till stor mängd GB som jag inte hade nytta av. Satsar jag nu på denna lilla sida. Får hoppas att den kommer uppskattas!
Nu har jag bott i mitt mysiga hus i Långås i tre år!
Tiden går fort och jag trivs bra.
Kattantalet som skulle minska när jag flyttade hit har ökat. Detta då det fanns massa förvildade katter här som jag fick ta hand om ock kastrera. Så nu har jag sex katter och två hundar, då även hunden blev en till pga sjuka föräldrar…
Men nu hoppas jag det är stopp på mängden djur och att alla får hålla sig friska. Även om Elliot tyvärr visat sig vara blind…
Själv tränar jag och äter bra och försöker ta tag i mitt liv.
Håll bara tummarna att det fungerar!
Idag fick fina Saga somna in. Det var ett beslut som jag motvilligt kommit fram till. Alldeles för mycket olika små problem, som till sist blev ett större problem.
Denna pratiga vackra och mattekära katt. Den första från min egna uppfödning som jag behöll. Tanken var att hon skulle gå i avel, men diverse hälsoproblem satte stopp för det. Hon fick livmodersinflammation väldigt tidigt. När sen hennes psyke var lite väl likt hennes pappa Spidde och flera av hennes syskon dog av sjukdomar som FIP och stressrelaterade problem, så var valet ganska lätt.
Saga gick bra på utställning, hon blev t.ex. andra bästa korthår på en utställning och bästa kastrathona. Vacker profil och eleganta längder. Utställningskarriären tog dock slut då jag fick herpes på katterna här hemma. Saga var värst drabbad och fick även men genom totalt genomfrätta bihålor. Vilket gjort att hon harklat slem de senaste fem åren. Senare fick hon det som nu gjorde att jag kunde ta detta svåra val. Stora problem med urinvägarna och en inflammerad urinblåsa. Hon blev bättre, men det har blivit ett återkommande problem.
I samband med hennes redan dominanta psyke (hon var ju inte padda för inte) så blev kombinationen med smärta att hon ryckte päls från sin egna rygg och attackerade övriga katter i flocken.
När nu inte det smärtstillande verkade hjälpa så kände jag att det var dags. 😥
I övrig var Saga en underbar katt. Hon älskade mat och stal gärna friskt direkt från tallriken. Hon spann alltid så högt så det dånade och var den enda av mina kvarvarande som tyckte det var ok att bli buren. Kommer sakna min vackra Saga och troligtvis fråga mig resten av mitt liv om jag gjorde rätt val. Men valet är gjort och det är väldigt tomt och tyst här nu.
Idag fick fina Saga somna in. Det var ett beslut som jag motvilligt kommit fram till. Alldeles för mycket olika små problem, som till sist blev ett större problem.
Kalindas 