Det är ett rent helvete med kroniskt sjuka djur! Man tittar på dem ena dagen och de är pigga och glada. Nästa dag är de hängiga eller risiga i pälsen.
Ellies päls glänste nästan alltid. Få katter (med undantag och hennes bror o mamma) hade den otroliga pälsen. Det var just skimret i hennes päls som gjorde det så svårt att ta beslutet.
Funderingarna om att ”Ska jag ändå testa ännu en antibiotikakur på henne?”
Men jag har gett henne antibiotika innan och det hjälper ett tag, sen kommer det tillbaka. Den antibiotika som hjälpt bäst tålde hon inte. Jag hade gett henne några veckor eller kanske en månad. Mer hade det inte blivit. Vis av erfarenhet med siamesen Smilla med likvärdig sjukdom.
Så jag valde detta och hur svårt det än var så känner jag att jag gjorde det rätta valet.
Ellie hade astma, en inflammerad sköldkörtel (som jag inte kunde behandla), inflammerad urinblåsa, sen det som gjorde att jag tog beslutet, en kraftig bihåleinflammation som gjorde att det rann stora varklumpar/snor ur hennes näsa. Detta rann även ner i munnen vilket fick henne att rossla och de sista dagarna har hon trots antiinflammatorisk (som hon ätit i åratal) fått en begynnande öroninflammation, vilken gav henne smärta.
Så jag kände att nu får det vara nog!
Denna lilla katt som redan från dagen hon föddes valde mig! Hon var totalt fel färg och teckning, men hon charmade sig in i mitt hjärta och stannade där i över 13 år.
Nu är det bara Elliot kvar från min uppfödning här hemma och även han multisjuk, så vet inte hur länge han hänger med.
Det kommer bli tomt utan charmiga och extremt snälla Ellie som alltid var katten som mötte besökare med ett glatt humör och spinnande.
Kalindas 